Uganda

Att komma in i Uganda kändes som komma till ett mellanting mellan Etiopien och Kenya. Inte lika mycket turister som i Kenya men betydligt fler än i Etiopien. Människorna var nyfikna, till skillnad från Kenya, men vågade sig inte lika när som i Etiopien. Att ta ut från Kenya och in i Uganda tog ungefär en timme, vilket kändes som en smekning jämfört med den perversa byråkratin i mellanöstern och Nordafrika.

Efter ett besök vid Mt Elgon hamnade vi i Jinja som har gett sig själv epitetet Östafrikas actionsportcentrum. Jinja är mest känd för att vara staden där Nilen, i alla fall en del av den, anses börja och att forsränningen är av världsklass. Vi tog med Frida och Moa på en familjeanpassad forsränningstur, som följde socialstyrelsens rekommendationer, för att inte riskera att behöva fiska upp dem i Alexandria. Tjejjerna älskade flodturen och ville genast ge sig på de värsta forsarna, något vi genast slog ur dem, i bästa barnuppfostraranda, med förhandlingstekniska finter, mutor och hot.

I Kampala slöt vi upp med Lenas föräldrar som kom på besök. Bil införskaffades eftersom vår bil inte rymde en enda hårsnodd till. Under knappa två veckor körde vi genom sydvästra Uganda. Landskapet är bland det vackraste vi sett under hela vår resa. Vi började med området kring staden Fort Portal som är fullt av kratersjöar och teplantager. Lite längre söderut ligger Queen Elisabeth National Park där vi åkte båt på en flod i vilken det formligen drällde av flodhästar. På stränderna stod hjordar av elefanter, bufflar och antiloper.

I det sydvästra hörnet, där Uganda slår näsan i Rwanda och det s.k. demokratiska Kongo, reser sig tre vulkaner som är så löjligt vulkanformade så man tror att någon Kalle Anka tecknare varit där och målat dit dem.  Förutom det otroligt vackra landskapet så är det bergsgorillorna som lever runt bergen som lockar hit turister. Vid det tillfälle jag och Lenas mamma såg gorillorna så var de tyvärr inte på sitt mest lysande humör. Speciellt inte den mest dominanta hannen i flocken. Några av de andra hannarna hade enligt guiderna varit och vänslats med hans båda fruar någon timme innan vi kom. Vid ett antal tillfällen ville han därför få ut sina aggressioner på oss turister och gjorde ett antal utfall mot oss för att skrämma oss från vettet, vilket han lyckades bra med. En aspirerande gorillaguide följde inte rådet att stå stilla utan försökte springa iväg och var väldigt nära att få sig en smäll som troligen fått en höger av Tyson att kännas som en smekning. Tyvärr hade jag inte sinnesnärvaron att fota vid dessa tillfällen utan stod snarare och blundade och följde Susanne Lanefeldts rekommendation. Trots utfallen så var vistelsen hos gorillorna en otrolig upplevelse som är svår att beskriva och som jag inte nog kan rekommendera.

Lenas föräldrars vistelse avslutades vid Lake Bunyoni som ligger vackert insprängd mellan bergen. Förutom att ta farväl av Lenas föräldrar så fick jag även ta farväl av mitt tidigare liv när jag enligt min bättre hälft och mina döttrar nådde gubbålder och därmed skulle firas.

Uganda är definitivt ett av våra favoritländer så här långt. Det finns otroligt mycket att uppleva och se utan att behöva åka hundratals mil i olika riktningar och människorna är nästan löjligt vänliga. Jag har skrivit tidigare att människorna har varit väldigt hjälpsamma och vänliga i stort sett alla länder vi rest igenom och det kan ju kännas lite väl blåögt men det är ett faktum. De personer vi stött på som varit mindre vänligt inställda till oss kan räknas på ena handens fingrar.