Kenya del1

Mellan Etiopien och Kenya via Lake Turkana finns inga vägar i egentlig mening. Man får efter bästa förmåga försöka hitta rätt bland de hjulspår som finns. Trots att det sen finns vägar utmärkta på kartan så är det svårt att klassa dom som vägar även om man just för dagen skulle sprudla av positiv energi. Snitthastigheten låg för det mesta mellan 15-25 km/h. Det gick helt enkelt inte att köra fortare över alla stenar och djupa hål som utgjorde själva vägen. I Kenya så klassas vägarna efter ett enkelt system. Det finns A, B och C vägar och definitionerna lyder ungefär såhär: A vägarna är asfalterade, tämligen fria från hål och underhålls löpande. B vägar är oftast asfalterade och underhålls i alla fall ibland. C vägar är inte asfalterade, underhålls kanske ibland och är garanterat fulla med stora hål eller har steniga partier. Längs i stort sett hela Turkanasjön så är inte vägarna ens klassade så vi såg med stor förtjusning fram emot när vi skulle träffa på en C-klassad väg. Vi blev lite smått förvånade när vi kom fram till den första C-klassade vägen och upptäckte att den till och med var sämre än de vi åkt på tidigare. Vägarna var så dåliga så det finns ingen möjlighet att bogsera ut någon om bilen skulle gå sönder. Det enda möjliga då skulle vara att åka och hämta reservdelar och laga bilen på plats. Något vi inte hade någon lust att uppleva.

Som jag nämnt tidigare så var den främsta anledningen till att vi valde att åka via Lake Turkana var att vi hade hört att landskapet skulle vara väldigt vackert. Den som tyckte att landskapet var speciellt vackert måste ha vuxit upp i Ruhrområdet och aldrig satt sin fot utanför innan han/hon var här vid Lake Turkana. Inte fan var det speciellt vackert. Den nationalpark (Sibiloi) vi åkte igenom kunde inte heller stoltsera med något speciellt. I bästa kan det inte vara mer än 5-10 turister som besöker parken varje år så man behöver knappast köa för att komma in. Jag skulle dock inte blivit förvånad om David Attenborough hade dykt upp vid någon mossig sten där han betraktade någon äcklig skalbagge som bara fanns just där och som parade sig vart 25:e år vilket just råkade vara i år. De enda djur vi såg var någon stackars folkskygg och utsvulten krokodil och ett gäng vimsiga strutsar. De mest spännande möten vi hade var med människor från de stammar som bor längs sjön. De var dock mest nyfikna på vad vi var för knasbollar som hade valt att köra omkring i den här delen av Kenya. Jag förstår dom. Att dom inte hade ihjäl oss när vi bjöd dom på oliver fattar jag inte. Hade jag varit dom så hade jag varit övertygad om att de uppenbart sinnesjuka, och inte minst barnaplågande, utlänningarna höll på att förgifta dom med små gröna bär.

Trots att sträckan inte bjöd på några speciella upplevelser förutom dåliga vägar så känns det utav någon outgrundlig anledning ändå som det var värt att ta den här vägen. Mycket för att de alternativa vägarna in i Kenya troligen skulle varit ännu sämre ur upplevelsesynpunkt.

Efter 4 dagar så nådde vi äntligen staden Maralal där det bl.a. gick att köpa diesel för första gången på någonstans mellan 70-90 mil. Efter Maralal så blev vägarna betydligt bättre och vi kom för första gången på länge upp i svindlande hastigheter på över 50 km/h. Istället för att köra direkt till Nairobi så tog vi en avstickare till Lake Baringo där vi kollade in flodhästar, krokodiler och örnar. Krokodilerna låg och filosoferade något tiotal meter från tältet och verkade ganska obesvärade av att jag och tjejjerna stod och tittade på dom och lös på dom med ficklampan. På natten vaknade jag av något som lät som gigantiska grisar som bökar runt. Nu var det väl i stort sett precis vad det var. Ett gäng flodhästar hade haft den dåliga smaken att invadera vårt lilla läger och höll nu som bäst på att äta och ljudligt lätta på det inre gastrycket. Efter att blivit itutad att flodhästen är Afrikas farligaste djur näst malariamyggen vågade jag inte klättra ner för att vattna buskarna så det var bara att hålla sig tills tjockgrisarna klev ned i vattnet. På morgonen fick jag dock veta att våra överförfriskade vänner i tältet bredvid hade stått någon meter ifrån jättegrisarna. Det var väl i och för sig lukten av den dåliga sörja våra vänner sörplat i sig hela kvällen som fick flodhästarna att rygga tillbaka. Så efter denna empiriska studie står det helt klart att det är bara att bälja i sig dålig whiskey så är det helt ofarligt att leka den välkända leken ”Välta flodhäst”. Skulle någon hävda motsatsen, speciellt en zoolog, så är det bara förbannad lögn, tro mig, jag vet.

Efter denna första närkontakt med flodens konung så var det lika bra att bege sig till den mer hemtama miljö som storstaden utgör.I Nairobi fick bilen massage och ansiktsbehandling och kändes därefter som ny. Nairobbery som Nairobi ofta kallas kändes dock mycket säkrare än väntat. Vi blev helt enkelt inte rånade en enda gång. Nu bodde vi i och för sig inte i det värsta slumområdet men mitt intryck av stan var att den helt enkelt var ganska trevlig. Visst, det var någon som sprängde en bomb någon vecka efter vi varit där men det händer ju även på hemmaplan nuförtiden om jag inte lyckades misstolka den sanningssökande svenska kvällspressen.