Istanbul

Ibland så lyckas man. Efter 75 mil på dåliga vägar genom Serbien och Bulgarien var vi ganska trötta och ville bara hitta något ställe där vi kunde sova. Vi körde in i en stad några mil innan Istanbul. Vi hittade snabbt ett hus med en neonskylt på taket. Skönt, ett hotell. Jag stannade utanför entrén och Lena sprang in. Efter två minuter så kommer Lena ut med ett jättesmile. Det var inget hotell utan ett sjukhus! Inte undra på att receptionen såg lite spartansk ut och att det stod en ambulans utanför entrén. Ja, vad säger man…

Ambulanskillarna var också lite oroliga för hur det egentligen stod till med oss. Förararen kom ut och frågade om vi behövde hjälp med att hitta någonstans att bo. Nja, sa jag. Det borde vi nog kunna lösa själva. Han var dock inte riktigt lika säker och jag förstår honom. Han drog igång saftblandarna och sirenen och det var bara för oss att försöka följa med så gott vi kunde. Efter 5-10 minuters vansinnesfärd var vi äntligen framme. Puh! Hoppas han inte fick något larm under tiden han ledsagade oss.

Dagen efter körde vi in till Istanbul som har 16 miljoner invånare. Att komma in i Istanbul känns verkligen som att komma in i en ny världsdel. Först nu känns det som resan börjar. Det är svårt att inte älska Istanbul. Det känns som folk är avslappnade, visar hänsyn och de allra flesta vi träffar är otroligt vänliga och hjälpsamma. Bara en sådan sak som att taxiförarna som huserade vid vårt hotell gladeligen gav oss två av deras inofficiella parkeringsplatser samt såg till att vakta bilarna.

Det jag inte trodde var att Frida och Moa skulle väcka sådan uppmärksamhet. Det kan ju inte vara så ovanligt med två utländska barn. I vilket fall som helst så blir det otroligt påpassade och får en mängd saker hela tiden. När vi var i bazarområdet så tog det inte mer än några minuter innan försäljarna hade gett dom halsband, armband och broscher. Bra och billigt för oss. Jag behöver väl inte nämna att Frida och Moa njuter i fulla drag. De var heller inte långsamma med att lära sig att se, och smita förbi, de som är mest påträngande och vill nypa dom i kinderna.

Roligt för oss är att de gärna följer med på alla tänkbara muséer, moskéer och andra sevärdheter. Eftersom dom gärna vill veta historien bakom byggnaderna/platserna så gäller det för oss att läsa på om man inte ska behöva fabulera alltförmycket. Det blev en intressant diskussion om det harem som fanns i Topkapi palatset. Moa hade väldigt svårt att förstå hur sultanen skulle hinna pussa alla fruar och inte minst komma ihåg deras namn. Vi hade inte något riktigt bra svar på det..

Återförenade! Matte, Angela, Rasmus och Molly dök upp en dag efter oss. De verkade otroligt mentalt stabila med tanke på att det tagit dom 6 timmar att hitta rätt i Istanbul. Deras GPS hade fått spelet och kartor hade de haft jättesvårt att hitta. Till slut hittade dom en person som på bra engelska kunde förklara hur man skulle åka.