Från Syrien till Jordanien

Innan vi lämnade Syrien så han vi besöka korsriddarborgen Crac de Chevalier, Palmyra och Damascus. Även fast ingen av oss är galna i gamla ruiner så var nog Palmyra höjdpunkten på vår vistelse i Syrien.  Palmyra som ligger en bra bit ut i öknen och ett 20 tal mil från turistparadiset Iraq är en väldigt välbevarad 2000 år gammal romersk stad. När jag så pedagogiskt som möjligt försökte förklara för Moa och Frida hur gammal staden var genom att lägga ut en tidslinje, och ett antal milstolpar, så kom följdfrågan som fick mig att förstå att polletten trillat ned:  Var det när mormor var liten?

Jordanien var nästa land på tur. Utav någon underlig anledning så tog det bra mycket längre tid att ta sig ur Syrien än in. De kanske tyckte vi var så oerhört söta och trevliga så de vill ha oss kvar, eller kanske inte? Att fixa alla papper för bilen för att komma in i Jordanien gick hur smidigt som helst. I vanlig ordning så började tullgubbarna garva, eller i alla fall le väldigt mycket, när de stannat bilen för att kolla den.  Jag vet inte vad de förväntat sig att se, men det de får se (och höra) är två barn som vrålar något från Mamma Mia eller Grease, minst en miljard gossedjur och en mamma och pappa som ser lite smått uppgivna ut. I början försökte vi få Frida och Moa att försöka dämpa sig lite vid gränsposteringar men vi har gett upp för länge sedan. Så här i efterhand så kan man ju också fråga sig varför de skulle dämpa sig. Helt onödigt kan tyckas. Tullgubbarna har hittills visat sin sympati genom att bara vinka förbi oss medan andra stackare fått slita ut sätena ur bilen. Känns ju även lite långsökt att vi skulle åkt från Sverige med två barn, som lider av ”pratar eller sjunger jag inte så finns jag inte syndromet” och tyvärr verkar ha ärvt sin pappas sångröst, ut på någon sorts smugglingsturné genom halva mellanöstern.

Jordanien är väldigt likt Syrien men lite renare och en hel del dyrare. Vi började med att slå upp tälten på en lite extra mysig parkeringsplats i norra Jordanien. Nästa stop blev Amman där vi slog läger på ett mystiskt ställe som jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva. En djupt religiös tysk hade skapat någon sorts blandning mellan kurs-/sektgård kombinerat med bilverkstad, yrkesskola och träningsanläggning för vanartiga jordanska pojkar. Scary? Jajamensan! Men vad gör man inte om det inte finns några alternativ.

Efter att för en dag ha bytt ut böneutropare mot kyrkklockor så tog vi oss ett dopp i röda havet. Jorå, visst flyter du som en kork men det ingen har sagt är att det även svider på ställen du inte visste, eller i alla fall ville, att det skulle svida på. Petra var häftigt trots att vi långt ifrån att stället för oss själva. Tjejjerna var superduktiga och gick den största delen men hemåt och uppåt blev det häst en bit.

Efter Petra bunkrade vi upp med mat och vatten för två nätter i Wadi Rum. Wadi Rum är ett ökenområde inramad av vackra klippor och berg. Området var mycket mindre än jag trott och du kör runt på ett par timmar. Eftersom vi tyckte det verkade dumt att åka in huvudingången så tog vi vad man kanske kan kalla en genväg in. Efter ett par kilometer så tog dock de bilspåren slut och ersattes av dromedarspår. Kan dromedarer så kan vi tänkte jag och körde fast bilen ganska duktigt. En halvtimmes grävande och trixande med sandstegarna gav dock resultat. Det var bara att bita i det sura äpplet och ta sig in via huvudingången. Vi hittade jättefina ställen att tillbringa nätterna på i parken och tjejjerna älskade att bara sitta och titta på den fantastiska stjärnhimlen.

Gemensamt för både Syrien och Jordanien är att lokalpolitikerna är ena riktiga skojfriska typer. För att göra reklam för sig själva och sin kandidatur så har de klistrat upp sina nunor på merparten av landets trafikskyltar. Inte för att det är jättelätt att tyda skyltarna utan valaffischer men det blir absolut inte lättare med.