Egypten

Vi hade hört från flera håll att det skulle bli allt annat än enkelt att ta sig in i Egypten. Egyptierna är inte bara bra på att bygga pyramider, de är även otroligt duktiga på byråkrati, dvs att krångla till saker och ting bara för att det går. En svensk fullblodsbyråkrat är kompetensmässigt ljusår ifrån de flesta egyptier som jobbar inom ofantlig förvaltning/rikets tjänst. Det är nästan så att man skulle tycka det var trevligt att ha en jobbpratande svensk skattejurist som bordsdam/herre efter en dust med en egyptisk byråkrat.

Vi hade räknat med att det skulle ta minst 3-4 timmar att få in bilen i landet. Det är mycket som ska göras. Nya plåtar ska fixas, brandsläckaren ska kollas, trafikförsäkring inhandlas, ökenkörningstillstånd skrivas på och mycket mer. De flesta turister, men även egyptier, tar hjälp av en fixare eller turistpolis för att förstå vilka lappar som ska fyllas i och i vilken ordning.

När vi fullproppade med valium rullade av färjan i Sinai så fanns ingen turistpolis till hands och alla fixare var upptagna. Döm av vår förvåning när vi ändå lyckades ta oss igenom på mindre än en och en halv timme. Vilka lappar vi skrev på, i vilken ordning och varför är fortfarande ett mysterium men vi blev i alla fall utsläppta så något gjorde vi i alla fall rätt. Vår första kontakt med Egypten blev därför väldigt angenäm. Det blev inte heller sämre av att vi tankade 45 liter diesel för ca 50kr.

Något jag inte kände till, eller rättare sagt hade förträngt, var att Egypten har ett intressant tillägg till de olika tomtetyper som finns runt om på vår jord. Som ni alla känner till så har vi ju i Sverige bl.a. hustomtar och skogstomtar. Det är ju flitiga små varelser som gör en massa gott. I Egypten finns den något annorlunda vägtomten. Det är till skillnad från våra hus och skogstomtar en tomte som gärna vill synas och ta kontakt och har som främsta egenskap att den är väldigt duktig på att skapa irritation hos dom personer den råkar på. Det gör den under förespegling att det är för att skapa någon form av säkerhet som den måste vara irriterande. Det ska dock sägas att den sällan är hotfull eller farlig trots att vissa av dom har lyckats beväpna sig. Vägtomten är till synes duktig på att föröka sig eftersom den finns överallt längs de egyptiska vägarna. Den spärrar av så man måste sänka farten, vilket naturligtvis är irriterande i sig. Det som dock är mest irriterande är att den hela tiden frågar var man kommer ifrån, var man ska och om man har något körkort eller pass. När vi till slut inte orkar svara längre eller ens säga att de inte ska bry sig, eller uppenbart ljuger och säger att vi kommer från Irak, eller bara kör förbi, så blir de ofta väldigt tvära vilket gör de mycket lustiga att se.

Det första stället vi landade på var Dahab som varmt kan rekommenderas till de som inte orkar ta flyget ända till Thailand på höst eller vinterlovet. Vi hade lite semester i semestern och unnade oss att bo på hotell i några dagar. Efter Dahab så bar det av till Ras Mohammed som är en marin  nationalpark som omfattar Sinais sydspets. Vi hittade en egen strand som vi campade vid i några dagar. Revet började precis utanför och snorklingen var grym. Frida och Moa  var helt lyriska och låg i flera timmar varje dag.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Cairo. Stan är så skitig och äcklig och fullknökad med folk så att  till och med Syrien framstår som en timotejfylld sommaräng i jämförelse. Samtidigt står den i härlig kontrast till mellanmjölkens Sverige. I ena sekunden kräks man i kloaken som kallas Nilen och i den andra så skrattar man åt allt galet som händer runtomkring. Motorvägarna är inte bara fyllda med bilar utan här kommer också åsnor, dromedarer, får och allsköns kreatur. Regler i största allmänhet verkar man ta ganska lätt på, speciellt i trafiken.

Precis som i Sverige så har Egypten någon form av systembolag. Att hitta dom kräver dock sin man/kvinna. Vi spenderade en timme med att åka runt i trånga gränder i Giza (Cairos Huddinge) innan taxichauffören hade lyckats triangulera butiken genom att fråga tillräckligt mycket folk. Jag vet inte hur många hovar, klövar och ben vi lyckades klippa med taxin innan vi var framme och Frida och Moa var klart bekymrade över dromedarernas väl. Allt detta bara för att pappa skulle ha lite öl.

Besöket i Cairo bestod mestadels av taxiresor mellan olika ambassader. Detta eftersom man fixar visum till Sudan och Etiopien lättast i Cairo. För att få visum till Sudan så måste man ha ett brev från sin ambassad som säger att man är en fin och lydig familj som lovar att bete sig korrekt i det ärevördiga landet Sudan. För att få visum till Etiopien så behöver man visum till Sudan. Ja ni förstår, många ambassader och mycket blankettskrivande blir det.

I Cairo passade vi även på att handla mat i en riktig livsmedelsbutik. Hur nu det kan bli en stor händelse kan ju vara svårt att förstå. Jag ska dock försöka förklara. Vi försöker laga så många mål mat som möjligt själva. Inte bara för att det blir billigare utan även för att det är lättare att få variation och just det man vill ha. Men för att kunna laga variationsrik mat så behövs naturligtvis livsmedel. Nu är det dock så att från Kroatien så börjar det bli ganska glest med livsmedelsbutiker av rang. Ju längre söderut du kommer desto glesare blir det. Skulle man i Syrien lyckas hitta en butik som har ett sortiment som Statoil skulle man bli överlycklig. Ja, ni förstår. Det bästa är att åka runt till slaktaren för kött, hönsgården för ägg och så vidare. Tyvärr är det ju praktiskt omöjligt eftersom det enda man skulle göra vara att åka runt och leta käk. När man då och då råkar på en stor butik så känns det som en högtid. Tänk om det skulle kännas på samma sätt när man handlar på hemmaplan.

Efter Cairo behövdes lite lugn men framförallt frisk luft. Vi styrde kosan mot den radda av oaser som ligger i den västra öknen. En oas är ingen pöl med kristallklart vatten omgiven av palmer. I alla fall inte i Egypten. Den som bestämmer, vem det nu än är, har varit lite elak kan jag tycka. Istället för kalla källor med kristallklart vatten så har de soltorkade beduinerna fått varma källor med lite brunaktigt vatten. Det är inte alltid rättvist. Vattnet är det dock egentligen inget fel på det odlas och växer så det knakar i oasen, vilket är en trevlig kontrast mot sandlådan utanför. Vårt huvudmål var den vita öknen. Den vita öknen är ett stort område med väldigt fina klippformationer. Vi stannade tyvärr bara en natt ute i öknen. Så här i efterhand borde vi lagt 2-3 dagar för att utforska området fullt ut. Det är helt fantastiskt att sitta ensam ute i öknen många mil från närmaste bosättning och bara ”lyssna på tystnaden” och titta på den fantastiska stjärnhimlen. I de lägena känner man sig väldigt liten.

För att ta sig till Sudan så är man tyvärr tvingad till att åka båt över den uppdämda delen av Nilen som kallas Nassersjön. Personer och bilar separeras på olika båtar/pråmar och bilarna anländer vanligtvis någon dag efter boskapen. Precis som för att komma in i Egypten krävs en hel del pappersarbete för att komma ut. Bland annat så behövs en liten papperslapp från trafikdomstolen där står att man inte gjort någon trafikförseelse som att ha kört på en tupp eller liknande. En domstol är ju ofta inhuserad i någon pampig byggnad. Men inte här inte.  Försök föreställa er hur ett miljonprogramsområde skulle se ut efter ett kärnvapenkrig. Och i det enda huset som står kvar så hittar man domstolen i en urblåst etta. Är man någorlunda utvilad och mätt så är det faktiskt nästan riktigt roligt att vara mitt i, och detaljstudera, det egyptiska byråkratiträsket och den totala avsaknaden av effektivitet.