Namibia del2

Efter Swakopmund åkte vi norrut och fick snart känna på att det regnat utav bara den i de norra delarna. En hel dag spenderades med att försöka korsa Omarurufloden med biflöden. Efter att ha kört fram och tillbaka i 30 mil och försökt korsa floden på 4 ställen kände vi oss smått uppgivna. När en fyrhjulsdriven lastbil försökte korsa före oss och den lyckades köra fast ordentligt så trillade polletten till slut ned, det är aldrig för sent att ge upp! Det var alltså bara att köra runt, vilket var en rejäl omväg.

Vi hade siktet inställt på nordvästra Namibia och Himbafolket som lever i de delarna av landet. Himbafolket har lyckats bevara sin livsstil ganska väl trots att det moderna samhället är in på knutarna. De lever i enkla små byar där de odlar majs och föder upp kor och getter. Det speciella med deras livsstil och kultur är hur kvinnorna väljer att smycka sig eller rättare sagt kroppsmåla sig. Två gånger om dagen gnider de in sig i med rödockra utblandat med smör. De tvättar sig heller aldrig utan använder istället röken från örter som parfym. De drar även ut fyra av framtänderna i underkäken för att likna kor, vilket är det djur de värderar högst. Deras kusiner i Hererofolket försöker också efterlikna kor genom att bära hattar som ser ut som horn samt bära flera lager av färgglada klänningar vilket ska få de att se större och mer kolika ut.

Efter att ha plågat klart Himbafolket med våra odörer så gav vi oss av mot nationalparken Etosha. Som tur var så hade djuren troligen någon form av rådslag, precis som i filmen Lejonkungen. De flesta djuren hade nämligen klämt ihop sig i en väldigt liten del av parken. I de övriga delarna av parken fick man vara glad om man såg en överkörd skalbagge. Zebror, giraffer, gnuer och antiloper stod och trängdes sida vid sida. Det var bara att sträcka ut kameran och ta ett foto på måfå så hade man halva Noaks ark med på bild. Tyvärr hade inte rovdjuren fattat att det var rådslag utan låg nog dumma och hungriga i någon annan del av parken där de var utom synhåll, i alla fall för oss.

Victoriafallen har länge legat på vår ”att se lista”. Enklaste vägen från norra Namibia är att följa den del av Namibia som kallas Caprivi strip. Caprivi strip kilar in sig främst mellan Angola och Botswana och går nästan enda fram till Victoria Fallen. Denna Namibiska landremsa blev till, om jag inte förstått det helt fel, efter att engelsmännen lurat på tyskarna resten av Namibia. Tyskarna kände sig lite förgrymmade över att engelsmännen fått de bördiga och trevliga östra delarna av Afrika medan de själva fick en stor sandlåda i present. Att sandlådan innehöll diamanter upptäckte man först senare.  En tysk kom då på den till synes brillianta idén att de skulle förhandla till sig en landtunga fram till Zambezifloden, det som idag kallas Caprivi strip. Kom de bara åt Zambezifloden så kunde de på så sätt få en handelsväg som sträckte sig ända ut till Indiska oceanen. Det han glömde var bara att det inte var så smart att sjösätta båtar just vid den delen av Zambezifloden de förhandlat till sig. Problemet stavades Victoriafallen 20 mil nedströms.

Victoriafallen ligger på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. Vid normalt flöde ramlar det ned ungefär en miljon liter vatten per sekund. När vi var där så var Zambezifloden fylld till bredden så det blev nog några liter till per sekund. Ingen jättefördel dock eftersom sikten minimeras p.g.a. av all den dimma som bildas när vattnet slår i backen något hundratal meter ned. Trots dimman så är det en otroligt mäktig syn.