Sydafrika

Afrikanskt eller västerländskt. Jag blir inte riktigt klok på Sydafrika och vet inte riktigt om jag gillar landet eller inte. Kontrasten mot övriga länder vi besökt är slående. Här finns ett överflöd av mat och andra prylar att köpa. Naturligtvis bra när man måste byta ut en del utrustning. Jag vet inte om landet är mer eller mindre segregerat än när jag var här för 15 år sedan men väldigt segregerat är det i alla fall. Nu verkar det dock inte bara vara svarta som har det knapert utan även en hel del vita. Vita familjer med fyrtioelva ungar och sjutton barnvagnar som står och liftar vid motorvägen kan jag inte komma ihåg att jag såg när jag var här sist. I övriga länder så var det aldrig någon, som i alla fall uttalat, var rädd för någon annan. I Sydafrika verkar väldigt många vita livrädda för de svarta, i alla fall de äldre vita. Om de svarta är generellt sätt är rädda för de vita kan jag inte uttala mig om eftersom jag inte träffat någon som tagit upp det till diskussion, vilket de flesta vita vi mött gjort. Lägg till att många är även beväpnade. Rädda människor som beväpnar sig brukar inte vara någon lyckad kombination.

Sydafrika är även det första land där vi inte kunnat röra oss helt fritt, något vi inte har behövt tänka på i någon större utsträckning tidigare. Många områden är det helt enkelt inte så smart att ge sig in i. Det gäller dock naturligtvis främst i de större städerna. Vid en utav huvudvägarna fanns det längs en 10 mils sträcka skyltar där det stod något i stil med att ”Don´t stop, high crime area!”. Vi har inte känt oss rädda eller känt att platserna vi besökt, eller åkt igenom, varit speciellt farliga men dylika skyltar och uppmaningar/kommentarer från de främst vita vi mött ger ändå en viss olustkänsla inför landet. Med det sagt så skiljer det dock sig väldigt mycket åt var man är i landet. Längs turiststråket nummer ett, The Garden route, så har de flesta husen inte taggtråd och vakter med vapen. I många andra delar av landet så är det mer regel än undantag.

Trots att landet är en demokrati och väldigt västerländskt i många avseenden så påminns man ändå hela tiden om att man fortfarande är i Afrika eller i alla fall inte i Svedala. Sittande högsta hönset har betydligt fler än en fru enligt senaste folkbokföringen och har en favoritlåt med en refräng som innehåller orden: ”Me and my machingun”, vilket är något som verkat retat gallfeber på framförallt de vita eftersom i stort sett varannan person för det på tal och inte minst att skattepengar går åt att betala fruarnas hus och uppehälle. I Zimbabwe körde Mugabe med ”Behind the fist” som slogan på en del valaffischer. Kanske inte skulle vara helt politiskt korrekt i Sverige men samtidigt kan man kanske tycka att våra politiker borde ha någon lite mer färgstarkt. ”Me and my Toblerone” kanske skulle vara något, eller kanske inte…

Trots alla varningar från både media och människor vi mött så har vi haft en riktigt bra tid i Sydafrika. Landet har en massa att erbjuda. Landskapet och naturen skiftar oerhört mellan de olika delarna av landet och det finns allt från öknar till regnskog. Och hör och häpna så har vi bara träffat på vänliga människor som om man får tro på all skrämselpropaganda borde vara lika troligt som att vinna högsta vinsten på Lotto.

Vi har till största delen rört oss längs kusten med en liten avstickare inåt landet runt Drakensberg och Lesotho. Höjdpunkterna hittills har varit stränderna längs norra delen av kusten, Drakensberg och Garden route med Storms River som klar favorit.  Landet är så stort att man under en månads vistelse enbart hinner se och uppleva en bråkdel av vad landet har att erbjuda. Vi tycker dock att det snart får räcka för den här gången. Vi längtar efter att komma till Namibia och Botswana där det förhoppningsvis finns större möjligheter till att slå läger utan att vara förvisad till största delen inhägnade campingplatser eller hostels.