Koh Phangan till Koh Tao

Ellinor, Peter, Theo och Jonathan slöt upp med oss igen efter att de varit i Lankawi (Malaysia) i en månad. Det hade varit roligt att vara mer tid tillsammans men vi kände att 4 veckor fick räcka på ett och samma ställe.

På fredagen (23/3) stack både vi och David, Katarina, Lova och Jack. De skulle till västkusten och bl.a. förnya sitt visa genom att sticka in och ut ur Burma. Vi tog båten till Koh Tao, en liten ö några mil norr om Koh Phangan. Koh Tao är mest känd för sin dykning. Jag vet inte om dykningen riktigt kan sägas vara i världsklass men det utfärdas i alla fall näst mest dykcertifikat per år, efter Cairns i Australien. Ön är bara några kilometer lång men fullproppad med dykställen och bungar. Från Koh Phangan går ett gäng färjor och snabbare katamaraner varje dag till Koh Tao. Med de snabbare båtarna (Lomprayah och Seatran) så tar det mellan 1 timme och en och en halv timme, beroende på väder.

Vår resa gick jättesmidigt och både Moa och Frida var på strålande humör. Frida skall absolut hålla i sig själv när vi åker bil och sitter på flaket. Är det väldigt guppigt så får man naturligtvis se till att hon inte flyger av men hon orkade hålla i sig i stort sett hela vägen från Tong Nai Pan till färjan i Thon Sala och hon bara njöt när bilen studsade fram. Det är intressant vad man kan gå med på bara för att man befinner sig i ett annat land. I Sverige så hade det varit helt otänkbart att låta barnen eller en själv för den delen åka bil utan säkerhetsbälte och dessutom på ett flak. Saken är väl den att det helt enkelt inte finns någon praktisk möjlighet att ta med sig och använda sig utav exempelvis en barnstol. Det är helt enkelt bara att välja på om man vill stanna hemma eller inte.

Väl på Koh Tao så hittade vi en fin bunge med dunderläge. Den var inte jättebillig (1100 THB) med extrasäng men läget var som sagt riktigt fint. Stället heter något i stil med Bowthong bungalows och ligger längst norrut på öns största strand Sai Ree. Det mesta på Koh Tao kretsar som sagt kring dykning så på dagarna är de flesta personer ute på diverse dykbåtar och då är det kavlugnt på ön. Prisläget på ön är helt ok men de flesta ställen ligger en liten bit från vattnet. Vid vattnet har de istället placerat en massa barer och restauranger. Ett solklart val då de flesta ändå inte är på ön på dagarna. När folk kommer hem på kvällen vill de sitta på en restaurang/bar och då är det inte så dumt om den ligger precis vid vattnet. För barnfamiljer som är beroende av närheten till stranden finns därför inte så många alternativ. Vi lyckades hitta ett av de få ställen där bungarna frontar vattnet istället för restaurangen/baren på stället.

Det känns riktigt roligt att komma till ett ställe där det är lite drag, inte för att vi kan festa men i alla fall:-) ,och det finns lite att shoppa. Vi har hela tiden bott på ställen där det varit ganska taskigt med affärer och därmed helrutten shopping. Bortsett från att det alltid har gått att köpa Mekong och toapapper, vilket naturligtvis inte är helt fy skam.

Thailändarna har alltid varit kända för att kunna bjuda på ett riktigt trevligt bemötande och många och stora leenden, vilket jag har varit den första att kunna skriva under på. I år verkar det som de har sett på tok för många turister. Många av de thailändare vi mött har varit riktigt griniga och haft en allmänt taskig attityd. Det kan ju i och för sig bero på att det är bara oss de inte gillar. Ungarna är de i och för sig på och petar på hela tiden samtidigt som de högljutt skriker BABY BABY och ser ut som de har vunnit högsta vinsten på Lotto. Jag skall testa och köra samma race hemma. Springa fram till en unge i barnvagn, skrika skithögt och börja peta på ungen och ta upp den utan att fråga föräldrarna. Undra hur länge man skulle få hålla på innan man fick spö och/eller snuten kom och plocka in en.