Vi hjälpte adventurefamily dvs Milan, Pia, Luka och Tanja som hade ställt upp bilen på Vildmarksmässan inför sin kommande långresa. Det var fullt ös både lördag och söndag med en massa besökare. Ett stort tack till er alla som kom förbi och hälsade på!

Det blir svårt att ha mer tur med vädret än vad vi hade under sportlovet som tillbringades i Sälen. Strålande sol och nollvind i stort sett varje dag. Rena vårvädret i slutet av februari!

Sedan vi kommit hem från vår resa genom Afrika så har det varit ganska skönt att bara kunna vara och inte ha några större projekt att behöva ta hand om. Resan ligger dock färskt i minnet och man behöver bara tänka tillbaka några månader för att få ett stort leende på läpparna. Sommaren har avnjutits i Stockholms skärgård. Mycket åkande med gummiring efter båten och fiske har det blivit.

Efter ett par dagars stop vid Victoriafallen så körde vi in i Botswana. Planen var att bara spendera någon vecka i landet eftersom vi från flera håll hört att det var väldigt dyrt i landet. Som vanligt så ska man dock inte tro på allt man hör. Botswana visade sig istället vara ett av de billigaste länder vi besökt. Såväl nationalparker som mat och boende var väldigt billigt. För många är Botswana ett ganska anonymt land och förutom Kalahariöknen, Okowangodeltat och diamanter så är det tyvärr känt för att var fjärde person mellan 15-49 år har HIV/AIDS. Böckerna om Damernas detektivbyrå har dock på senare år lyft fram Botswanas plats på kartan. Vi får ju inte heller glömma filmen Gudarna måste var tokiga. Och ja, många av stammarna i Botswana, Namibia och Sydafrika pratar med klickljud. De flesta använder sig 4 olika klickljud. Då Lucy:s avkomma började tycka att det blev trångt i norra Kenya och södra Etiopien så bestämde de sig för att sticka norrut. En liten grupp människor gick dock mot strömmen och stack söderut istället. De hamnade i Botswana och Namibia och har inte flyttat på sig på sig sen dess. Det är de människor som bott längst på samma plats. Alla andra folk har varit något mer sugna på att då och då byta utsikt från köksfönstret.

Att komma in och åka runt i Botswana är inga större problem förutom att de är extrem rädda för att få in mul och klövsjuka i landet. Vid gränsen och ett antal posteringar i landet så får man inte föra in kött samt att man måste bada skorna och bilen i någon antibakteriell sörja. Vi träffade en stackare som skulle importera 800 par skor och han fick vackert bada sko efter sko.

Vi började med en kort sväng i nationalparken Chobe. Räknat djur per krona så var det den absolut bästa parken vi besökt i Afrika. På ett par timmar så kunde vi räkna till flera hundra elefanter, en mängd giraffer, zebror, antiloper och krokodiler. Som pricken över i:et så såg vi även ett par lejonungar. Var mamma och pappa lejon var vet vi inte men de var säkert i närheten.

I de centrala delarna av Botswana finns ett antal stora saltsjöar. Nästa anhalt blev Kubu Island som är en stenhög ute i en av saltjöarna: Sua pan. Saltjöarna är gigantiska och det är bara salt, eller i alla fall saltindränkt gegga, så långt ögat når. Det känns verkligen som man är ute mitt i ingenstans. De flesta av småvägarna runtom i Botswana, förutom vid Okowangodeltat, var riktigt bra. Smala sandvägar där det med lätthet gick att köra i 40-50. De var en fröjd att köra om man inte är alltför rädd om billacken då de smala vägarna kantas av träd och buskar. Åker man under regnperioden så är det dock säkert en geggig historia.

Okowangodeltat är Botswanas turistattraktion nummer ett. Kwangofloden med biflöden hade taskigt lokalsinne och lyckades inte hitta ut till havet utan flöt istället ut i norra Botswana och därmed bildades världens största inlandsdelta. Djur gillar tillgång till vatten och därmed så finns det en hel del djur runt och i deltat. När vi besökte deltat så var det dock större än det varit på flera årtionden vilket var dåligt om man ville se mycket djur. Djuren hade helt enkelt spritt ut sig för mycket. Vi tog oss dock in i de centrala delarna av deltat. Det blev en geggig historia. Vägarna var fulla av lerpölar modell större. I en av de större lerpölarna hade ett ungt par lyckats köra fast ordentligt. Tillsammans med våra vänner Rob och Marcella lyckades vi efter många om och men få ut de ur gegghålet. Eftersom tjejen i paret som kört fast mest försökte stå och se dum ut, vilket hon lyckades utmärkt med, inte gjorde något för att hjälpa till skickade vi in henne i busken för att spana efter lejon. Vi duger alla till något…

Efter all gegga ville vi ha lite torrare vägar och åkte därför in i Central Kalahari Game Reserv. Vid middagstid, de två nätter vi var där, kunde vi höra hur lejonen började ryta. När rytandena kom lite väl nära var det bara att fega ur och ta skydd i tältet. Det är obeskrivligt att ligga och läsa godnattsaga för tjejerna och samtidigt kunna höra lejonen andas bara några meter från tältet. Om socialstyrelsen läser det här så kan jag försäkra er om att jag var väldigt noga med att förklara för barn och fru att det inte är ok att gå ut och kissa när det är lejon utanför. Det spelar faktiskt ingen roll att man är väldigt kissnödig. Att jag själv stod och vinglade på biltaket på natten i hopp om att kunna pricka några lejon är dock en helt annan sak.

Efter Swakopmund åkte vi norrut och fick snart känna på att det regnat utav bara den i de norra delarna. En hel dag spenderades med att försöka korsa Omarurufloden med biflöden. Efter att ha kört fram och tillbaka i 30 mil och försökt korsa floden på 4 ställen kände vi oss smått uppgivna. När en fyrhjulsdriven lastbil försökte korsa före oss och den lyckades köra fast ordentligt så trillade polletten till slut ned, det är aldrig för sent att ge upp! Det var alltså bara att köra runt, vilket var en rejäl omväg.

Vi hade siktet inställt på nordvästra Namibia och Himbafolket som lever i de delarna av landet. Himbafolket har lyckats bevara sin livsstil ganska väl trots att det moderna samhället är in på knutarna. De lever i enkla små byar där de odlar majs och föder upp kor och getter. Det speciella med deras livsstil och kultur är hur kvinnorna väljer att smycka sig eller rättare sagt kroppsmåla sig. Två gånger om dagen gnider de in sig i med rödockra utblandat med smör. De tvättar sig heller aldrig utan använder istället röken från örter som parfym. De drar även ut fyra av framtänderna i underkäken för att likna kor, vilket är det djur de värderar högst. Deras kusiner i Hererofolket försöker också efterlikna kor genom att bära hattar som ser ut som horn samt bära flera lager av färgglada klänningar vilket ska få de att se större och mer kolika ut.

Efter att ha plågat klart Himbafolket med våra odörer så gav vi oss av mot nationalparken Etosha. Som tur var så hade djuren troligen någon form av rådslag, precis som i filmen Lejonkungen. De flesta djuren hade nämligen klämt ihop sig i en väldigt liten del av parken. I de övriga delarna av parken fick man vara glad om man såg en överkörd skalbagge. Zebror, giraffer, gnuer och antiloper stod och trängdes sida vid sida. Det var bara att sträcka ut kameran och ta ett foto på måfå så hade man halva Noaks ark med på bild. Tyvärr hade inte rovdjuren fattat att det var rådslag utan låg nog dumma och hungriga i någon annan del av parken där de var utom synhåll, i alla fall för oss.

Victoriafallen har länge legat på vår ”att se lista”. Enklaste vägen från norra Namibia är att följa den del av Namibia som kallas Caprivi strip. Caprivi strip kilar in sig främst mellan Angola och Botswana och går nästan enda fram till Victoria Fallen. Denna Namibiska landremsa blev till, om jag inte förstått det helt fel, efter att engelsmännen lurat på tyskarna resten av Namibia. Tyskarna kände sig lite förgrymmade över att engelsmännen fått de bördiga och trevliga östra delarna av Afrika medan de själva fick en stor sandlåda i present. Att sandlådan innehöll diamanter upptäckte man först senare.  En tysk kom då på den till synes brillianta idén att de skulle förhandla till sig en landtunga fram till Zambezifloden, det som idag kallas Caprivi strip. Kom de bara åt Zambezifloden så kunde de på så sätt få en handelsväg som sträckte sig ända ut till Indiska oceanen. Det han glömde var bara att det inte var så smart att sjösätta båtar just vid den delen av Zambezifloden de förhandlat till sig. Problemet stavades Victoriafallen 20 mil nedströms.

Victoriafallen ligger på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. Vid normalt flöde ramlar det ned ungefär en miljon liter vatten per sekund. När vi var där så var Zambezifloden fylld till bredden så det blev nog några liter till per sekund. Ingen jättefördel dock eftersom sikten minimeras p.g.a. av all den dimma som bildas när vattnet slår i backen något hundratal meter ned. Trots dimman så är det en otroligt mäktig syn.

Vi hade ett lite längre stopp i Swakopmund. Vi bodde på en fin lodge med sängar och egen trädgård. Vi hann åka ut med en båt och titta på pelikaner och sälar. Vi matad sälarna, de hoppade upp i båten. En säl hade ett litet sår på labben, vi tyckte lite synd om honom. Pelikanerna flög efter båten och vi kastade fisk till dem. Det var även delfiner som hoppade runt båten. De har en fin lekplats mitt i stan där vi åkte kana och gungade. Lite souvenir shopping hann vi med och ett besök på ett kristallgalleri. Där fanns det många glittrande stenar.

Dags å släppa “storstaden” och ut i öknen igen. Vi stannade vid ett stort berg som vi klättrade på, bredvid oss bodde det en tjej som vi lekte med hon var från Tyskland och på semester här. Det regnade på kvällen så på morgonen hittade vi en liten pool på berget som vi badade i.

Näst dag skulle bli en kort dag men det hade regnat så mycket att vi var tvungna att vända två gånger för vi kom inte över floden. På ett ställe passade vi på och bada lite medan mamma gjorde lunch, man måste ju svalka av sig ibland.

Långt norr ut i Namibia finns en stad som heter Opowo i det området bor det ett stamfolk som heter Himbafolket. Vi åkte ut till en av deras byar och såg hur de bodde och levde. De är mycket olika oss. De bär bara höftskynken och i håret har de som tofsar som är insmetade med fett och ockra färg. De smörjer in hela kroppen med rödfärg varje dag. Tjejerna tvättar sig aldrig utan de använder rök för att lukta gott. De har många kor och vi fick vara med när de mjölka. De här lever ett helt annat liv än vad vi gör men man såg de också inne i staden när man gick och handlade i affären.

Vi bodde på en camping och där hade de två hästar som gick omkring och betade mellan tälten. Vi frågade om vi fick mata och det var okej, de gillade morötter. Vi tjatade tills mamma gick och köpte några. Först var vi lite rädda när vi matade men de var jätte snälla så det var inget problem. Men sen la Frida en morot på vårat matbord och hästen kom och tog den, sedan blev vi inte av med den för den ville ha mera. Vi schasade bord den flera gånger.

Vi har glidit vidare förbi ett stort vattenfall och i den sista parken innan Namibia hade vi lejon som låg på vägen där vi skulle köra. Vi fotade och sen körde vi sakta förbi dem, då var de bara en meter från bilen ( Frida hade vevat upp fönstret).

Namibia är ett ökenland. Stora slätter och massa sand. Som tur var har de flesta ställena vi stannade på pool så man kan svalka av sig. På ett ställe hade de geparder och vi fick vara med när de matade dem. Vi fick också klappa en av dem. De var mjuka och lena. Mamma och pappa fick bära oss för annars tror geparden att vi är ett mellanmål till dem.

Vi har klättrat upp för en stor sanddyn  nästan 300m hög. Det var ganska jobbigt. Där satt vi sen och tittade på solnedgången. Det var mycket vackert.

Moa har fyllt 5 år och det firade vi ordentligt med tårta och ballonger. Vi var ute och åkte fyrhjuling över sanddynerna , superhäftigt! Vi åkte ut i öknen och där åkte vi sen typ pulka ned för sanddynerna, det gick undan kan vi lova. Vi fick inte åka själva utan vi satt på ryggen på en guide. Vi får busa runt i sanden i brist på snö.